shamanen07

Jag upprätthöll under hela min barndom en manisk produktionstakt och utforskade alla uttrycksmöjligheter. Visserligen satt jag mycket framför TV:n, vilket präglade mig mycket. Men jag gjorde också pianokompositioner, läste mycket och skrev teaterpjäser som ibland uppfördes av grannbarnen, och romaner. Jag har i efterhand sett på denna produktivitet som en överlevnadsstrategi, och ett försök att kontrollera något i en i övrigt oförutsägbar tillvaro.

Eftersom jag ofta tecknade flera timmar dagligen under hela min uppväxt så finns det ett rikt material. Ur detta har jag valt att ta med några särskilt representativa bilder på min utställning, som tydligt visar vilken tid jag levt i, och där det finns paralleller till de bilder jag gör idag. Mitt bildskapande har från början varit ?spretigt?, med såväl stilleben och porträtt som abstrakt, färgstarkt måleri, och bilder ur mitt inre såväl som mer illustrativa. I denna utställning finns exempel från alla mina stilar, och samtidigt har jag önskat närma mig en syntes mellan mina uttryckssätt, och kanske främst i förhållande till bildskapandet genom mitt liv. Jag ser mina bilder som berättande, och det finns ofta en text förknippad till varje bild.

I många år har jag känt att jag burit en massa bilder och berättelser och jag tänker att jag ska göra mitt bästa för att få ur mig så mycket som möjligt innan döden slår till - för den tycks flåsa en i nacken efter cancern...som sagt; min läkare sa förstående till mig; "Jag vet, jag vet...nu är varenda liten snuvighet genast hjärnmetastaser!"

 

 

Den kommande utställningen ska handla om vad som kan utgöra influenser och påverkan under en viss tidsperiod - i mitt fall sextiotalet under vilket mina mest personlighetsformande år inföll. Det är förstås individuellt men också generellt vad som förekommer en viss tid i vardagen eller på ett metaplan, i samhällskroppen för at använda ett mustigt uttryck! Jag föddes 1961, precis tjugofem år efter min mor och femtio år efter min farmor.

Jag upplever ibland sextiotalet som en sorts krock mellan tre oväder - ungefär som i filmen Den Perfekta Stormen, eller som den där sommaen för fyra-fem år sen i Bohuslän, då tre olika åskväder härjade samtidigt ovanför våra huvuden under ett dygn...

Fyrtiotalets verklighetsflykt kontra elegans, femtiotalets framtidshopp kontra dubbelmoral och sextiotalets revolution kontra dogmatism. Sextiotalet är sekternas tid, de som samlades kring en övertygelse, drogrelaterad, religiös, politisk eller intellektuell sådan. Samtidigt just därför också döljandets och lögnernas tid - det ena det andras baksida.
De utvaldas tid.
Det ärockså emancipationernas tid, utjämnandet av gränser mellan kön, klasser, ålder och position. Kvinnan skulle kasta behån - men samtidigt vara ett ideal;
Marilyn Monroe, Audrey Hepburn, Grace Kelly, Jackie Kennedy.....modet från denna tid föreskriver getingmidja, gracila axlar men generös byst, kurviga vader men smala vrister, hög hals och rigorös make up.
Sträng kroppskontroll.

Detta är också terapiernas och självförbättringarnas tid! Lacan, Reich, Downing, Janov, gestaltterapi, primalskrik, psykoanalys och meditation. Ibland i direkt relation till droger, gärna av hallucinogen typ. LSD-terapi bedrevs i USA.

Min egen uppväxt präglades av alla dessa krockar mellan ytterligheter.

Min mor som var textilkonstnär och kläddesigner var samtidigt också "klok gumma" med egenskaper åt det häxaktiga hållet - och hon gjorde starkt motstånd mot sin egen borgerliga bakgrund med egendomar och förvaltningsansvar. Istället ville hon alltid vara ärlig mot sina egna ideal. Samtidigt förde hon hela livet en inre ojämn kamp mellan oklara och obearbetade motstridiga känslor.

Min far var först intellektuell skribent och sen jazzmusiker och därefter knarkare (främst LSD och hasch o dyl) och alkoholist, i tur och ordning. Hans borgerliga bakgrund förblev dock något som han gärna utnytjade och använde - i form av pengar, sommarställen och stora släktfester. Han förhållande till sitt eget bohemliv där han alltid såg uteslutande sina egna behov, och dessas omedelbara tillfredsställelse å ena sidan, och hans stora konventionella släkt å andra sdan var helt oneurotiskt och han höll ingen lojal linje. Allt var "oproblematiskt".

Jag växte upp i ett ärvt gammalt kråkslott i en av Stockholms tjusiga förorter där fasaden var helt avgörande. Där uppskattade man en familj som så till den milda grad kunde utgöra projektionsduken för allas outtalade skräck för det okända, det ovanliga och "de andra".

forts följer

Kära vänner!

Nu är det dags - allt sätter igång igen. Det känns ganska bra tycker jag - ovanligt för att vara mig. Jag brukar annars vara ytterst motsträvig varje höst...sommaren är min årstid.

Just idag är jag fruktansvärt seg - ont i huvudet, liksom bakis av resor, ihoppackning och uppackning osv...skolstart för alla härhemma och dessutom dras vi med allvarliga ekonomiska problem - rentav så att vi har diskuterat flytt till annan ort...

Ändå är det som om jag har ett ljus i mig - varför?
Jag gläder mig åt den kommande hösten trots att egentligen inget särskilt är bestämt, jag har ingen inkomst ordnad och sommaren har till råga på allt ju varit rätt hopplös väderleksmässigt.

Men jag ska snarast återkomma till er med några tjusiga solnedgångar - he he - mina barn skrattar rått ut mig; Jaså, mamma, är det dags att fotografera dagens sjuttioåtta solnedgångar eller..?
Och med dessa tankar hoppas jag kunna sprida lite av detta inre ljus till er alla som kanske inte känner er så där jätteoptimistiska just nu?

(hm...se där en replik som var betänkligt lik en replik i KarlBertil Jonssons Julafton, där KarlBertil säger till sin far att han med de stulna julklapparna hoppats sprida lite ljus i samhällets bottenskikt bland de som inte äger något varuhus....minns ni?)

Kära alla ni som så troget tittar in här!!
Jag trodde aldrig det skulle vara så trögt och ta sån tid för mig att hitta tillbaka till bloggandet efter smällen med min förra blogg. Märkligt hur saker kan tränga in djupt...på ett omedvetet sätt. Jag tänkte att det skulle funka om jag höll denna blogg anonym (utom för er som jag känner och som vet vem jag är) men det har varit som en inre vägg liksom....väldigt svårt att riktigt öppna sig och skriva på ett angeläget sätt. j Jag kan bara hoppas att det ska vända långamt...jag saknar det!

Nu åker jag till Bohuslän med mina fyra barn, till stugan där vi ska slåss mot hästmyror, fästingar (sedan några år finns de även där, och jag fick ju där borrelia i maj som den minnesgode kan erinra sig) och maneter - men förhoppningsvis även få lite sol och strandliv....det har varit tunnsått med det denna sommar...för oss alla kanske?

Maken jammar loss på en jazzvecka på annan ort, och alla mina målningar är inlämnade till rammakaren. Jag funderar på hur jag ska ge er inbjudan ..ni är alla självklart hjärtligt välkomna...kan man inte bara säga att det hela äger rum på kocksgatan 18, å södermalm, mellan den 14-18 september...vernissaget är de första två dagarna. Kom gärna dit!

Annars är jag tillbaka här den 20 augusti...om jag inte lyckas hitta en liten dator där bland klipporna...he he...

kram

Fanny och Alexander igår natt...den långa versionen...jag har sett den när den gick på bio tre gånger. Den korta bioversionen (endast tre timmar) såg jag hela fem gånger. Snacka om hängiven, eller hur? Jag har alltid tyckt att den filmen ger mig unik informaion om mina egna rötter; Sverige i sin blomstringstid - även om det är fråga om överklassens perspektiv. Det är den här perioden efter industrialismens genombrott och fram till depressionen och andra världskriget som i mina ögon framstår som den bästa tiden i Sveriges historia. Detta helt bortsett från hur de allra fattigaste hade det. Tjugotalet kanske främst....när man ser gamla filmproduktioner genom tiderna är det tydligt att just tjugotalet lyckades behålla en sorts oskuldsfullhet, godhet samtidigt som folk långsamt fick det bättre. Man hade ännu inte fångats av äcklig dubbelmoral och sånt....konstiga idéer om tex kärnfamiljen, femtiotalets resultat...

I övrigt funderar jag som vanligt på vad det är som gör att man klarar timtal av filmrutor när det är Bergman - vilket man vanligen inte gör annars. Exakt VAD är det som fungerar? Jag tänker också extra mycket denna gång på hur styltiga och onaturliga många av replikerna faktiskt är!! Och ändå godtar man det?

Jag gjorde det däremot aldrig beträffande Bergmans scenproduktioner - där upplevde jag bara ett avstånd och en stel onaturlighet. Ett Dockhem tex, med Pernilla August och Erland Josephson...hopplöst och urtråkigt. Helt utan nerv.

Efter några intressanta kommentarer kring detta med döden måste jag bara delge er en smått ruggig omständighet...jag har nämnt det hela en gång förut men det tål att upprepas.

I tre generationer har följande hänt i vår släkt;
Min mormorsfar dog, på mars 1936, när hans dotter (min mormor) väntade sitt näst sista barn (min mor). Min mor föddes den 9 oktober.

När min mor sedan 1963 väntade sitt näst sista barn dog hennes far (vår morfar) i mars. Barnet föddes i oktober)

Slutligen;
Under min näst sista graviditet (dvs tvillingarna som också föddes den 9 oktober) så dog mina barns morfar, min pappa, i mars.

Tre generationer i sträck har vi kvinnor mist våra fäder medan vi väntat våra barn.

Dessutom har tre närstående avlidit kring mig strax efter att jag fött mina barn. Jag hittade själv min morbror död då mitt första barn fötts. Då tvillingarna fötts dog en mycket nära vän. Då min minsting fötts dog min syster.

Mycket död blir det.

Först följer en trio av solnedgångar, gåendes mot alltmer ostadig väderlek, och därefter tre bilder med skånska rosor - allt för att gemensamt minnas hur sommaren KAN vara....

...ochså den alltmer vita solnedgången som vittnar om kommande kallfront...

...alltså några vackra bilder i följd som påminnelse om sommaren...kanske kan behövas?

...flera uppmuntrande rosor för att påminna oss om att solsken och sommar inte BARA är en fantasi...

Ska visa några fina rosor och andra blommor från min vecka i Skåne i början av sommaren...tycker det kan behövas lite uppmuntrande bilder i dessa regntider...