Döden och magi
I tre generationer har följande hänt i vår släkt;
Min mormorsfar dog, på mars 1936, när hans dotter (min mormor) väntade sitt näst sista barn (min mor). Min mor föddes den 9 oktober.
När min mor sedan 1963 väntade sitt näst sista barn dog hennes far (vår morfar) i mars. Barnet föddes i oktober)
Slutligen;
Under min näst sista graviditet (dvs tvillingarna som också föddes den 9 oktober) så dog mina barns morfar, min pappa, i mars.
Tre generationer i sträck har vi kvinnor mist våra fäder medan vi väntat våra barn.
Dessutom har tre närstående avlidit kring mig strax efter att jag fött mina barn. Jag hittade själv min morbror död då mitt första barn fötts. Då tvillingarna fötts dog en mycket nära vän. Då min minsting fötts dog min syster.
Mycket död blir det.
Och nu tänker jag på Astrid Lindgren som började samtal med en väninna med "Döden, Döden, Döden" - så hade hon avvärjt alla obehagligheter.
Ibland blir det mycket död-speciellt om man som jag
också växt uppp i en stor familj och en jättestor släkt. Min far hade 9 syskon- så nu har de under de sista tio åren bara varit kära som dött.
Idag har jag enbart kvar min yngsta faster och det känns tomt.
Men som du skriver - det handlar om liv och död. Och de nya är vår fortsättning.
Kära INkan - javisst - mitt förrförra inlägg handlade precis om Astrid Lindgrens devis....det var lite därför jag fortsatte skriva kring deta med döden..ju äldre man blir desto mer känner man ju igen sig i Astrids ord...
kram!
Min son föddes på dagen nio månader efter det att min far gick bort.
Exakt på dagen och exakt på minuten(fyrtio år efter min fars död)föddes min brors sonson.
Döden har sällan gästat mitt liv och den är en främmande skrämmande företeelse. Så blir det nog när man inte är van. Jag har växt upp med nästan ingen släkt alls och det lilla som fanns var långt bort så de människornas bortgång berörde mig aldrig känslomässigt. Men jag har nog alltid trorr på det som naturfolken tror; att liv kan inte utplånas, endast ta nya former. Så är det med all annan energi på jorden så varför skulle livet vara ett undantag.
Ruggiga sammanträffanden....
Men samtidigt så är jag inte så himla rädd för döden,jag vill inte dö en plågsam död.Det är jag rädd för..
Tycker f.ö det är synd att döden är så tabu.
Å så finns det de som inte tror på högre makter... Kramar...