shamanen07

....ett replikskifte på en teater där publiken bytt plats med aktörerna, där vardagen lyfts upp på en scen bestående av symboler med privat innehåll

Där alla talar och ingen lyssnar – för människornas uppmärksamheten är I hemlighet fästad mot rymden, från vilken det singlar ned små, vita frön

Världsrymden anfaller

Vi är rädda

Jag är rädd

Men vi fortsätter att titta upp, försöker genomborra den svarta rymden med röntgenblick och sträcker ut antennerna så långt vi kan

Vi försöker lyssna på vår samtid som den låter högt uppe bland satelliterna

Vi hoppas att någon hör våra frågor

- Upplevelsen av att sönderfalla, vara stadd i en inre förruttnelse som sakta tränger ut genom huden, genom ögonvitorna och andedräkten är jag förtrogen med - har blivit gammal så många gånger. Det märkliga är att jag föds på nytt varje dag - återigen står jag där i dörröppningen med långa flätor, grön hemstickad kofta och skolväska över bröstet.

En brinnande Alice Timander

Och Alice Timander brann ned...

Det finns en sorts morgnar som o mitt minne utgör urmorgonen som är en reminiscens från barndomen då jag befunnit mig i olika situationer tidiga morgnar. Det är minnet av en särskild sorts solstrålar som kryper fram från en lågt stående sol bakom höga tallar, bleka strålar som lyser rakt in i rummen utan att snudda vid trädens kronor först.

Just en sådan morgon var det då jag vaknade av mig själv och genast visste att nu var det ingen återvändo. Efter att ha levt i denna våning ensam under många år hade nu ögonblicket kommit då jag stod i begrepp att påbörja något helt nytt i livet. Jag sträckte ut handen och drog hjälpligt undan gardinen från fönstret utan att resa mig från sängen för att få se den där blekgula men ändå värmande morgonsolen färga fasaden mittemot som av tunn vattenfärg. Allt tycktes mycket stilla och rofyllt. Jag klev upp för att göra iordning min frukost, den sista i denna boning.

Resan jag skulle påbörja idag skulle komma att pågå under lång tid eftersom jag hade bestämt mig för att inte flyga utan istälelt resa med tåg, buss och båt hela vägen. Det fick ta tid. Jag behövde få med mig allt som var inom mig och risken var annars för stor att något skulle gå förlorat….att jag till exempel skulle tappa något i någon vägkant, något som var mig för kärt eller åtminstone väsentligt för mitt kommande liv. Det var så mycket som hänt mig de senaste åren och det verkade viktigt att inte förlora det.

Jag gav bostaden en sista blick och tänkte flyktigt på att någon annan nu skulle bo där, någon som jag inte visste vem det var. Själv skulle jag aldrig återse just dessa väggar inom vilka jag andats, skrattat, gråtit och tänkt under så många år.

Jag tog min lätta resväska och lämnade så hemmet. Promenaden till tågstationen skulle ta omkring en timme och jag var ute i god tid. Jag var också inställd på att verkligen se allt jag passerade på vägen och inte vara tankspridd och okoncentrerad. Jag ville vara närvarande i detta avsked. Under tågresan skulle jag förmodligen inte vara ensam utan med all sannolikhet satt det andra i kupén som jag bokat plats i. kanske skulle vi komma att prata lite med varann, det blir ju gärna så på långa resor.
Därför var jag extra rädd om denna tysta ensamhet på morgonen….

Ätandet och fadern