...minns den där flickan som stod på spårvagnen
Ständigt dessa meningslösa
men envist kvardröjande bilder
de första vårkvällarna, flickorna i vita jeans, såna där man själv aldrig kunde ha
fåglarna i de ljusgröna träden, ljudmattan från deras värld
nätterna som liksom pågick och pågick, utan slut
Ljuset kom inte från himlen
utan från asfalten
och yttre rymden
i ett kort mystiskt möte
tänka sig att hela livet då väntade på mig - och ändå förstår jag inte att "den där" var "jag?
minns den där flickan som stod på spårvagnen
hon hade gjort sin kväll
timmarna hade gått
nu skulle hon hem
hennes blick
glömmer jag aldrig
sommarkvällarna
dessa löften
och dessa besvikelser
men envist kvardröjande bilder
de första vårkvällarna, flickorna i vita jeans, såna där man själv aldrig kunde ha
fåglarna i de ljusgröna träden, ljudmattan från deras värld
nätterna som liksom pågick och pågick, utan slut
Ljuset kom inte från himlen
utan från asfalten
och yttre rymden
i ett kort mystiskt möte
tänka sig att hela livet då väntade på mig - och ändå förstår jag inte att "den där" var "jag?
minns den där flickan som stod på spårvagnen
hon hade gjort sin kväll
timmarna hade gått
nu skulle hon hem
hennes blick
glömmer jag aldrig
sommarkvällarna
dessa löften
och dessa besvikelser
Kommentarer
Postat av: frktjatlund
När jag ser unga flickor flamsa, kan jag bli arg. På dem och på mig. Jag, som inte tog vara på flamset när det fanns där och flickorna, som inte begriper hur fort tiden springer iväg.
Postat av: Gisan
Kraaamar...
Trackback