shamanen07

Ständigt dessa meningslösa
men envist kvardröjande bilder

de första vårkvällarna, flickorna i vita jeans, såna där man själv aldrig kunde ha
fåglarna i de ljusgröna träden, ljudmattan från deras värld
 
nätterna som liksom pågick och pågick, utan slut

Ljuset kom inte från himlen
utan från asfalten
och yttre rymden
i ett kort mystiskt möte

tänka sig att hela livet då väntade på mig - och ändå förstår jag inte att "den där" var "jag?

minns den där flickan som stod på spårvagnen
hon hade gjort sin kväll
timmarna hade gått
nu skulle hon hem
hennes blick
glömmer jag aldrig

sommarkvällarna
dessa löften
och dessa besvikelser

...kära ni!
Jag kan inte sova.

Dels beroende på vanlig hederlig stress inför dagens uppgift, men det är också något annat...någon konstig oro i luften som jag inte kan sätta fingret på. Det brukar bli en konstig oro i luften här i hemmet när jag varit borta en hel dag - något som är tämligen ovanligt. Jag är navet i denna stora spretiga familj, och många kommunikationskanaler fungerar bara via mig, tråkigt nog.
Dessutom hände ett litet mysterium igår. En av våra två katter var plötsligt försvunnen vid elvatiden på kvällen. Efter mycket letande ropade dottern till; "Där! Han är ute på balkongen!" Mycket riktigt skymtade ett litet ansikte i mörkret därute.

Vem som hade öppnat balkongdörren har vi ännu inte klurat ut. Kanske gjorde kattrackarn det själv? De är båda innekatter, och vår balkong är ovanför en djup ravin så det var just ingen toppensituation.
Nu på morgonen vaknade jag av att samma katt med ett brak öppnade dörren till det rum där han sovit, med dottern, och kom ut fast besluten att busa genom att handlöst kasta sig mot allt av tyg som hänger; typ gardiner mm. (Därför vill alla att han sover hos dottern)

Nå, jag sätter mig väl med uppsatsen som jag ska opponera på...den handlar om extrema våldsfilmer (i stort sett den enda filmgenren jag inte står ut med överhuvudtaget) och är tyvärr skriven på ett väldigt invecklat sätt, och jag vet inte hur sjutton jag ska göra för att ge bra och konstruktiv kritik och ändå säga vad jag tycker. (Som ju dessutom ska ske på knagglig engelska, he he)...

Min egen uppsats, som alltså handlade om filmmusik lades ram igår, och det gick bra såtillvida att gruppen gav fin kritik, både positiv och berömmande men också med många bra synpunkter.

Däremot visar det sig hela tiden nya konstiga aspekter av själva Institutionen och hur det funkar där....handledaren är alltså engelsktalande, men ska handleda våra svenska uppsatser. Jag har träffat honom ett fåtal gånger och tycker själv varken att någon handledning har ägt rum eller at jag ens har förstått vare sig vad han sagt eller hur några rutiner funkar! Jag hade tex missförstått en verkligt grundläggande omständighet visade det sig igår...

Jaja...nu ska jag skrida till verket, jobba vidare med dels min opposition, dels mina ändringar på min egen uppsats - allt ska lämnas in idag.

Samtidigt händer själva livet bredvid mig, som det alltid gör...en nära och kär vän har nyss fått veta att hon har flera tumörer i hjärnan!
En av mina kusiner fick ett barn i helgen...som bara levde någon timme! Sorg...